händer

på ryggen har jag snowboardväskan, den är större än vad jag är. jackan är stor på snowboardmanér, mössan nerdragen över öronen och händerna dolda i tumvantar. jag halar upp pengar för en hel biljett, han tar betalt för en halv. det var sju år sedan jag passerade den gränsen. det måste vara för att han inte ser mina händer.
min näsa är liten och rak, munnen rund och röd och tandraden rät och vit. mina runda äppelkinder är alltid käckt rosiga, som om jag precis kommit in efter en dag av lek. små rynkor har börjat krypa fram i ögonvråna men de syns inte så väl på normalt konversations-avstånd. det enda som uppenbart avslöjar min rätta ålder är detsamma som slår ett stort hål på min fasad av kokett storstadskvinna med polerade kanter: mina händer.
mina händer förflyttar mig direkt från mjuk mö à la 2000-tal till bastant matt-tvätterska i sent 1800-tal. de är stora, konstant rödlätta och ådriga. alltid finns där ett sår eller några valkar. naglarna är korta och ett par fingerspetsar döljs ofta under plåster för att skydda trasiga nagelband. jag gillar mina händer.
i en tid av antirynk-krämer och dag-krämer och natt-krämer och ögon-krämer och skicka- mig-direkt-till-slakteriet-om-jag-någonsin-ser-så-mycket-som-en-dag-äldre-ut-än-25, känns det skönt att hylla sitt naturliga åldrande. dessutom kommer jag nog inte bli en utav de första de skjuter när revolutionen kommer.