Kan man sticka en kofta av löften? Jag vet inte. Kanske kan man förstå vad ett löfte är genom att sticka en kofta. Det finns så mycket som inte kan förstås eller förklaras med bara språket som verktyg. Matematiken är ju ett annat bra redskap, och filosofin kanske är ett munstycke som kan användas till särskilda hörn, men som är helt oanvändbart utan den där slipmaskinen som är språket.
Jag står på labbet och odlar bakterier och försöker förstå min relation till de encelliga organismerna. De lever på min hud och bor inuti min tarm, men anledningen till att jag inte tänker på oss som en och samma kropp beror på min definition av ordet individ. Konsekvensen av att gränsen mellan två organismer är så svag att exakt samma bitar som bygger upp en enhet kan återanvändas i uppbyggandet av nästa enhet, blir att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Det faktum att vi består av samma byggstenar gör mig cellspirituell: jag är en del av, hänger ihop med och är beroende av allt det som kallas liv.
Och samtidigt: vad som är sant på en nivå behöver inte nödvändigtvis vara riktigt på nästa nivå. Bara för att celler kan fungerar som enskilda organismer betyder det inte att jag, jag som människa, inte fungerar som en enda samlad organism. Kunskapen om hur fullkomlig varje enskild cell är förändrar egentligen inte känslan som jag har av mig själv. Jag kan förstå vår relation, men jag kan inte känna den. Kanske är den tanken ännu för abstrakt för att den ska kunna inkorporeras i mitt känsloliv.
Allt som kommer in i mitt medvetande filtreras och tolkas av min hjärna. Om vi inte kan se verkligheten utan bara vår uppfattning om den, handlar ju allt om vilka historier vi väljer att tro på, vilka berättelser som vi tycker gör världen lättare att tolka och livet enklare att leva. För att förstå relationen mellan mig och allt annat som är levande läser jag historier som framställer mig som en liten del av en stor biologisk gemenskap.
Smartare människor än jag har sagt vettigare saker än det här. Ibland är det lättare att göra än att tänka. När jag kommer hem plockar jag fram stickorna och garnet. Jag funderar på om jag kan förstå cellspiritualiteten genom att sticka fram vårt dna. I vår gemensamma kunskapsbank hittar jag ett
enormt fint mönster på en kabelstickad tröja. Jag lägger upp maskor och börjar sticka fram en historia som jag kan tro på.
