Nystar

Lagar garnvindan med en klämma och nystar gammal garnskatt från mor.

Bebisarna

Just nu spenderar jag mycket tid på att fundera över hur stor en bebis egentligen är. In mellan maskor sipprar nyheter om en värld som står i brand. Strumpstickor som klingar mot varandra skapar en bakgrundsrytm att ställa in andetaget mot. Att långsamt och metodiskt avancera fram i det lilla skänker ett lugn när allt runt omkring tycks vara på väg att falla. Men det är inte upp till de som kommer efter oss att lösa det här. Vi måste kämpa här och nu. Målet är ett öppet och demokratiskt samhälle där alla människor är lika mycket värda och där vi tar hand om varandra. Men även kampen är ett mål i sig. Jag känner att jag måste organisera mig, för vi kan bara nå dit tillsammans. Jag känner att jag måste göra det för att inte förlora hoppet. För min egen skull. För bebisarnas skull. 

 Garn: alpakka silke, stickor nr 4,5

 Garn: alpacka silke, stickor nr 2,5

Garn: alpacka silke, stickor nr 2,5

höstgrönt

Tvåändsstickade sockor på lite tjockare garn. 64 m stickor 4 mm. 

Sommarprojekt

 krok

under slipning, krok och skedar

ett humlehotell

flip-flop-socks

64 m på 2,5 mm stickor, fin merinoull. Förstärkning i hälen med en 3e tråd ullgarn. Förstärkning även från trampdynan och framåt. Avtaget för varje tå.

Ibland är det skönt att göra nåt som inte är så vackert.

organiserar

Det finns väl nåt namn på det där, nåt slags syndrom, att organisera saker som en reaktion på att livet är så svårt att hantera. Det gör kanske inte någon skillnad i det stora hela, men ger tillfälligt lugn. Fladdermusbroderiet köpte jag i Panama. Platsen för pinnen är för att jag tänker att jag en gång kanske kommer att bo på ett sånt sätt att jag vill hänga mina verktyg på väggen.  

Tröjtryck

Tryckte tröjor igår och kom att tänka på tryck som jag gjorde när jag var i Peru och skrev mitt exjobb. Tog bort dom bilderna från bloggen, vet inte riktigt varför. Jag vet inte heller riktigt vart alla tröjorna tog vägen. Vi gav väl bort dom. När man väl får till det där trycket blir man så glad att det är lätt att börja övertrycka. Plötsligt är alla tomma textilytor täckta av ett stencil-tryck. Det blir fint, men kanske inte så kul att alltid gå omkring med en taxi-moped på ryggen, eller en spinnande kvinna på magen...

 

 

Organize

Dålig organisation, stjäl en bilstereo

Först av allt skulle jag vilja organisera mina tankar. Men det blir omöjligt så fort jag försöker tänka på något mer än ett väldigt specifikt och avgränsat ämne. Jag tänker på livet och organismer som välutvecklad organisation och invecklat samarbete som alla inblandade tjänar på. Men det är mest en abstrakt liknelse, en bild som jag tycker om att tänka på men som kanske inte ger så mycket mer än ett tillfälligt upphetsat pulsslag, eftersom jag är naturvetare och cellspirituell och går loss på förenklade förklaringsmodeller av den komplicerade naturen.

Men den viktigaste organisationen måste väl ändå vara vårt gemensamma samhällsbygge? Därför att vi alla föds in i och växer upp med olika förutsättningar och under varierande omständigheter. Därför att jag ibland är så full av idéer, inspiration och energi, med så stor kapacitet att sprida kärlek och glädje och producera för allmännyttan. Därför att jag ibland går in i väggen, tappar hoppet, blir vräkt, börjar knarka, stjäl en bilstereo och blir beroende av din välvilja att skänka mig en slant för att jag alls ska få nåt att äta i kväll.

Det är så enkelt och så nära. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att fatta. Att det är det som hela den här stora organisationen är till för. Att vi ska ta hand om varandra. För när skolor delas upp i bra och dåliga barn, och bara vissa har råd med egen bostad så slutar det alltid med att jag stjäl min egen bilstereo och det blir en lång, tråkig resa utan musik.

Ett rum i mitt huvud

Jag fattar att Virginia Wolf är ett geni, hon har ju bland annat skrivit det här:

"For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking of the body of the people, so that the experience of the mass is behind a single voice."

Ändå har jag inte lyckats ta mig igenom A room of one's own, kanske för att jag envisas med att försöka läsa den på engelska. Men jag tror att jag fattar poängen; vikten av att ha ett eget rum, en egen plats, ett eget utrymme för att kunna skapa. Det tycks vara svårt att göra sig platsen, och lite svårare för kvinnor.

Fastän jag bor ensam i min hyrestvåa och har såväl soffa som köksbord och sybord där jag kan sitta eller ligga och tänka, sy och sticka så tänker jag på det där. Den där platsen måste ju också finnas i hjärnan. Det må så vara att inga utav mina tankar är nya, men det är ändå jag som väljer vad av allt som strömmar ut ur tv, radio, fb, arbetskamrater, vänner och familj som jag vill processa och omformulera.

Jag måste städa i det där rummet hela tiden. Kolla över möblerna och fundera på om jag verkligen har valt dem själv eller om nån gammal vän lämnat kvar dem som en välment gåva. Ibland öppnar jag dörren och flyttar ut en ranglig stol i hallen utanför. Fluffar upp en kudde i soffan. Får en sticka när jag drar handen över sybordet som jag slipat själv, tydligen inte tillräckligt väl. Suger i mig en droppe blod. Lyssnar till tystnaden i mitt rum. I mitt huvud.

Blå mössa: 96 m bomullsgarn på 4 mm strumpstickor, falsk patentstickning. Varv1: x 3 räta m, 1 avig m, upprepa från x varvet ut. Varv2: x 2 räta m, 1 avig m, 1 rät m, upprepa från x varvet ut. Upprepa varv 1 och varv 2 i lagom längd. Börja med att ta in 1 m ca var 12 m 2 varv med 3 varv emellan. Öka hoptagning till vartannat varv. Dra ihop de sista m i toppen.

Mossgrön mössa: 50 m angoragarn på 5 mm stickor. Mössan stickas med slätstickning på tvären, som om man vore på väg att göra en halsduk. Sticka tills stycket går runt huvudet. Sy ihop kortändarna och dra en tråd genom maskorna i ena öppningen av tuben. Nederkanten rullar in sig lite när man använder mössan.

She’s got my back

She’s there even though I hardly notice her. Half asleep in the cold boreal forest, resting in the roots of naked trees, slow activity in winter-dusty leaves of domesticated plants. Silently preparing herself. I don’t even notice that the light has returned, but she’s already crouching with unretainable energy, waiting to explode in a carnival of bursting spring buds. Catching rays from the sun itself, she gently merges my exhale with water, converting it to quivering bouquets. And as I inhale, I know that what she exhales, is what my lungs crave.

I usually don’t pay her any attention. But I know she’s there, even on gloomy days when the weight on my chest leaves me gasping for air. I take a deep breath, remembering that she’s got my back.

Tålamod

Täta, oexakta stygn. Maskar mig långsamt fram. Ojämna kanter. Fnasig tråd. Tålamod. Bra nog.

Lyssnar på radio. Nyheterna. Måste slå av. Tolerans – att tåla sådant man egentligen ogillar, är inte bra nog, men inte ens det. Som barn upptäcker jag min egna vilja. Att vara egen är att vara skild från alla andra. Att acceptera avståndet. Att respektera skillnaden. Men som vuxna kan vi inte ens det.

Hjälper det att vädja till den enskildas medkänsla? Det jag gör, det gör bara jag. Men jag finns i ett sammanhang där många individer skyfflas över till planhalvan med lite makt och få möjligheter. Med tunga ryggsäckar och liten tidsmarginal. I obalansen vilar dolda energier. Det som tryckts ihop vid ett tillfälle har potential att fjädra iväg i en annan tid, på annan plats.

Jag vet inte hur vi löser det här, jag vill bara säga snälla, acceptans och respekt för våra olikheter. Ett stygn till. Ojämn kant. Tålamod.

8 9 3.25 2.5 6.0

468 579

2.0

1