som en mjuk smällkaramell i soffan

sparat svårmod

missmodet skulle kunna vara ett symptom på mörka mornar, köldnarade fingrar, och regnvåtsgråa soppluncher. men det skulle också kunna vara nåt som finns sparat djupt där inne. ett spår av det förgångna. ett genetiskt minne från den gamla hårda tiden, då när det begav sig. när jag läser Sara Lidmans Din tjänare hör måste jag undra om inte allt det där har satt sina spår:

”I dessa hungertider kunde man ofta vara osäker på om man hade att göra med en död eller en levande. Ja den egna kroppen blev opålitlig. Den kunde utan förvarning sväva ut och gå en bit framför människan, synlig men genomskinlig, och sedan återkomma lika motståndslös. Där stod människan och hickade och svajade och sa: men jag själv då, vars var jag då, medan jag gick där framme, utom mig?”

undrar om det kanske är minnet av tomma magar och köldbetna lemmar som sitter någonstans mitt emellan mjälten och njuren som triggas lite extra av svårmodiga november. hur som. tiden går. nu finns tid. tid att måla kort och skriva brev. tid att uthärda och vänta på att det går över. det går alltid över.

delarna av det hela

att vara konsekvent verkar ju vara nyckeln till framgång. att välja ett spår och sen inte byta fil. hur man nu gör det när det finns så många delar, och så många olika sätt att sätta ihop dem på. det här ska i alla fall bli en kudde. inspirerad av förra numret av Hemslöjden och av de hetvattenstvättade ulltröjorna som stått i oförlåtande givakt i garderoben.