missmodet skulle kunna vara ett symptom på mörka mornar, köldnarade fingrar, och regnvåtsgråa soppluncher. men det skulle också kunna vara nåt som finns sparat djupt där inne. ett spår av det förgångna. ett genetiskt minne från den gamla hårda tiden, då när det begav sig. när jag läser Sara Lidmans Din tjänare hör måste jag undra om inte allt det där har satt sina spår:
”I dessa hungertider kunde man ofta vara osäker på om man hade att göra med en död eller en levande. Ja den egna kroppen blev opålitlig. Den kunde utan förvarning sväva ut och gå en bit framför människan, synlig men genomskinlig, och sedan återkomma lika motståndslös. Där stod människan och hickade och svajade och sa: men jag själv då, vars var jag då, medan jag gick där framme, utom mig?”
undrar om det kanske är minnet av tomma magar och köldbetna lemmar som sitter någonstans mitt emellan mjälten och njuren som triggas lite extra av svårmodiga november. hur som. tiden går. nu finns tid. tid att måla kort och skriva brev. tid att uthärda och vänta på att det går över. det går alltid över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar