Täta, oexakta stygn. Maskar mig långsamt fram. Ojämna kanter. Fnasig tråd. Tålamod. Bra nog.
Lyssnar på radio. Nyheterna. Måste slå av. Tolerans – att tåla sådant man egentligen ogillar, är inte bra nog, men inte ens det. Som barn upptäcker jag min egna vilja. Att vara egen är att vara skild från alla andra. Att acceptera avståndet. Att respektera skillnaden. Men som vuxna kan vi inte ens det.
Hjälper det att vädja till den enskildas medkänsla? Det jag gör, det gör bara jag. Men jag finns i ett sammanhang där många individer skyfflas över till planhalvan med lite makt och få möjligheter. Med tunga ryggsäckar och liten tidsmarginal. I obalansen vilar dolda energier. Det som tryckts ihop vid ett tillfälle har potential att fjädra iväg i en annan tid, på annan plats.
Jag vet inte hur vi löser det här, jag vill bara säga snälla, acceptans och respekt för våra olikheter. Ett stygn till. Ojämn kant. Tålamod.
