Tröjtryck

Tryckte tröjor igår och kom att tänka på tryck som jag gjorde när jag var i Peru och skrev mitt exjobb. Tog bort dom bilderna från bloggen, vet inte riktigt varför. Jag vet inte heller riktigt vart alla tröjorna tog vägen. Vi gav väl bort dom. När man väl får till det där trycket blir man så glad att det är lätt att börja övertrycka. Plötsligt är alla tomma textilytor täckta av ett stencil-tryck. Det blir fint, men kanske inte så kul att alltid gå omkring med en taxi-moped på ryggen, eller en spinnande kvinna på magen...

 

 

Organize

Dålig organisation, stjäl en bilstereo

Först av allt skulle jag vilja organisera mina tankar. Men det blir omöjligt så fort jag försöker tänka på något mer än ett väldigt specifikt och avgränsat ämne. Jag tänker på livet och organismer som välutvecklad organisation och invecklat samarbete som alla inblandade tjänar på. Men det är mest en abstrakt liknelse, en bild som jag tycker om att tänka på men som kanske inte ger så mycket mer än ett tillfälligt upphetsat pulsslag, eftersom jag är naturvetare och cellspirituell och går loss på förenklade förklaringsmodeller av den komplicerade naturen.

Men den viktigaste organisationen måste väl ändå vara vårt gemensamma samhällsbygge? Därför att vi alla föds in i och växer upp med olika förutsättningar och under varierande omständigheter. Därför att jag ibland är så full av idéer, inspiration och energi, med så stor kapacitet att sprida kärlek och glädje och producera för allmännyttan. Därför att jag ibland går in i väggen, tappar hoppet, blir vräkt, börjar knarka, stjäl en bilstereo och blir beroende av din välvilja att skänka mig en slant för att jag alls ska få nåt att äta i kväll.

Det är så enkelt och så nära. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att fatta. Att det är det som hela den här stora organisationen är till för. Att vi ska ta hand om varandra. För när skolor delas upp i bra och dåliga barn, och bara vissa har råd med egen bostad så slutar det alltid med att jag stjäl min egen bilstereo och det blir en lång, tråkig resa utan musik.

Ett rum i mitt huvud

Jag fattar att Virginia Wolf är ett geni, hon har ju bland annat skrivit det här:

"For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking of the body of the people, so that the experience of the mass is behind a single voice."

Ändå har jag inte lyckats ta mig igenom A room of one's own, kanske för att jag envisas med att försöka läsa den på engelska. Men jag tror att jag fattar poängen; vikten av att ha ett eget rum, en egen plats, ett eget utrymme för att kunna skapa. Det tycks vara svårt att göra sig platsen, och lite svårare för kvinnor.

Fastän jag bor ensam i min hyrestvåa och har såväl soffa som köksbord och sybord där jag kan sitta eller ligga och tänka, sy och sticka så tänker jag på det där. Den där platsen måste ju också finnas i hjärnan. Det må så vara att inga utav mina tankar är nya, men det är ändå jag som väljer vad av allt som strömmar ut ur tv, radio, fb, arbetskamrater, vänner och familj som jag vill processa och omformulera.

Jag måste städa i det där rummet hela tiden. Kolla över möblerna och fundera på om jag verkligen har valt dem själv eller om nån gammal vän lämnat kvar dem som en välment gåva. Ibland öppnar jag dörren och flyttar ut en ranglig stol i hallen utanför. Fluffar upp en kudde i soffan. Får en sticka när jag drar handen över sybordet som jag slipat själv, tydligen inte tillräckligt väl. Suger i mig en droppe blod. Lyssnar till tystnaden i mitt rum. I mitt huvud.

Blå mössa: 96 m bomullsgarn på 4 mm strumpstickor, falsk patentstickning. Varv1: x 3 räta m, 1 avig m, upprepa från x varvet ut. Varv2: x 2 räta m, 1 avig m, 1 rät m, upprepa från x varvet ut. Upprepa varv 1 och varv 2 i lagom längd. Börja med att ta in 1 m ca var 12 m 2 varv med 3 varv emellan. Öka hoptagning till vartannat varv. Dra ihop de sista m i toppen.

Mossgrön mössa: 50 m angoragarn på 5 mm stickor. Mössan stickas med slätstickning på tvären, som om man vore på väg att göra en halsduk. Sticka tills stycket går runt huvudet. Sy ihop kortändarna och dra en tråd genom maskorna i ena öppningen av tuben. Nederkanten rullar in sig lite när man använder mössan.

She’s got my back

She’s there even though I hardly notice her. Half asleep in the cold boreal forest, resting in the roots of naked trees, slow activity in winter-dusty leaves of domesticated plants. Silently preparing herself. I don’t even notice that the light has returned, but she’s already crouching with unretainable energy, waiting to explode in a carnival of bursting spring buds. Catching rays from the sun itself, she gently merges my exhale with water, converting it to quivering bouquets. And as I inhale, I know that what she exhales, is what my lungs crave.

I usually don’t pay her any attention. But I know she’s there, even on gloomy days when the weight on my chest leaves me gasping for air. I take a deep breath, remembering that she’s got my back.

Tålamod

Täta, oexakta stygn. Maskar mig långsamt fram. Ojämna kanter. Fnasig tråd. Tålamod. Bra nog.

Lyssnar på radio. Nyheterna. Måste slå av. Tolerans – att tåla sådant man egentligen ogillar, är inte bra nog, men inte ens det. Som barn upptäcker jag min egna vilja. Att vara egen är att vara skild från alla andra. Att acceptera avståndet. Att respektera skillnaden. Men som vuxna kan vi inte ens det.

Hjälper det att vädja till den enskildas medkänsla? Det jag gör, det gör bara jag. Men jag finns i ett sammanhang där många individer skyfflas över till planhalvan med lite makt och få möjligheter. Med tunga ryggsäckar och liten tidsmarginal. I obalansen vilar dolda energier. Det som tryckts ihop vid ett tillfälle har potential att fjädra iväg i en annan tid, på annan plats.

Jag vet inte hur vi löser det här, jag vill bara säga snälla, acceptans och respekt för våra olikheter. Ett stygn till. Ojämn kant. Tålamod.

8 9 3.25 2.5 6.0

468 579

2.0

1

Tvåändsstickad mössa

Samma antal maskor som med toppluvan men den här gången blev mössan mycket mindre, passar ett barn, jag antar att det är mönsterkruset som drar ihop storleken. 198 m på 2,5 rundsticka, z-tvinnat ullgarn. 1 v fläta, 5 v kedjegång, 2 v räta innan mönstret, 7 cm mönster innan hoptagningen. De sista maskorna på baksidan av mössan stickas med 4 v krokmönster, eller hur många som nu behövs för att mönstret ska gå ihop. Hoptagningen gjorde jag på 8 ställen med 2 djupmaskor och hoptagning innan och efter varje radda med djupmaskor som med hoptagning av vantar. Alltså: 2 m tillsammans, 2 m djupmaskor, hoppa över 1 m, 1 m rät, trä den överhoppade m över den stickade. Upprepa hoptagning var 3:e v 4 ggr, sen var 2:a v tills bara djupmaskorna återstår. Knoppen stickade jag med bara djupmaskor, alltså båda trådarna tillsammans med aviga maskor.

 

Lotion

Gör egen lotionbar: http://blog.organicmakers.se/ekologiska-lotionbars-diy/

1/3 kokosolja, 1/3 sheasmör, 1/3 bivax (eller lite mindre), några droppar eteriska oljor. Smält ihop, häll upp i form (jag tog glasformar för stearinljus), låt stelna. Klart!

Spinner

Så enkelt och genialiskt.

Nätverk

Om livet är ett nätverk av kunskap som vi alla loggar upp mot, är våra kroppar materiella enheter med nätverksuppkoppling som vi förbrukar och slänger, men bara en gång var. Den här enheten är allt vi har. Det är allt vi egentligen kan äga. Kanske kan de som upplevt hur det är att vara näst intill konstant uppkopplade under sin uppväxt få en annan relation till ägande och delande. Vi måste ta hand om våra individuella enheter, för om vi tappar dem i golvet kan hårdvaran gå sönder så att vi inte längre kan logga upp mot nätet och vår enhet förvandlas snabbt till ett tomt skal. Men vi måste också ta hand om vårt gemensamma nät, bygga upp, underhålla, städa och sprida, annars upphör kommunikationen mellan enheterna.

Kollar dokumentären internets underbarn på svtplay.

en repris

Att sticka fram en historia

Kan man sticka en kofta av löften? Jag vet inte. Kanske kan man förstå vad ett löfte är genom att sticka en kofta. Det finns så mycket som inte kan förstås eller förklaras med bara språket som verktyg. Matematiken är ju ett annat bra redskap, och filosofin kanske är ett munstycke som kan användas till särskilda hörn, men som är helt oanvändbart utan den där slipmaskinen som är språket.

Jag står på labbet och odlar bakterier och försöker förstå min relation till de encelliga organismerna. De lever på min hud och bor inuti min tarm, men anledningen till att jag inte tänker på oss som en och samma kropp beror på min definition av ordet individ. Konsekvensen av att gränsen mellan två organismer är så svag att exakt samma bitar som bygger upp en enhet kan återanvändas i uppbyggandet av nästa enhet, blir att vi är ömsesidigt beroende av varandra. Det faktum att vi består av samma byggstenar gör mig cellspirituell: jag är en del av, hänger ihop med och är beroende av allt det som kallas liv.

Och samtidigt: vad som är sant på en nivå behöver inte nödvändigtvis vara riktigt på nästa nivå. Bara för att celler kan fungerar som enskilda organismer betyder det inte att jag, jag som människa, inte fungerar som en enda samlad organism. Kunskapen om hur fullkomlig varje enskild cell är förändrar egentligen inte känslan som jag har av mig själv. Jag kan förstå vår relation, men jag kan inte känna den. Kanske är den tanken ännu för abstrakt för att den ska kunna inkorporeras i mitt känsloliv. 

Allt som kommer in i mitt medvetande filtreras och tolkas av min hjärna. Om vi inte kan se verkligheten utan bara vår uppfattning om den, handlar ju allt om vilka historier vi väljer att tro på, vilka berättelser som vi tycker gör världen lättare att tolka och livet enklare att leva. För att förstå relationen mellan mig och allt annat som är levande läser jag historier som framställer mig som en liten del av en stor biologisk gemenskap.

Smartare människor än jag har sagt vettigare saker än det här. Ibland är det lättare att göra än att tänka. När jag kommer hem plockar jag fram stickorna och garnet. Jag funderar på om jag kan förstå cellspiritualiteten genom att sticka fram vårt dna. I vår gemensamma kunskapsbank hittar jag ett enormt fint mönster på en kabelstickad tröja. Jag lägger upp maskor och börjar sticka fram en historia som jag kan tro på.

Yllebroderi

Vanliga tvåändsstickade vantar med yllebroderi och flossakant.

Kavelfrans, flossakant

Jobbar på kavelfransen. Hittade en bra beskrivning här.

Deo

Så enkelt och så himla bra: 1/3 kokosolja (stelnad i rumstemperatur, värm upp i vattenbad), 1/3 bikarbonat, 1/3 stärkelse, till exempel potatismjöl eller maizena eller nåt annat, några droppar eteriska oljor. Blanda. Klart.

Toppluva

Tvåändsstickad toppluva, z-tvinnat garn, 196 m på 2,5 mm rundsticka, 1 v aviga, 2 v kedjegång, slätstickning till ca 15 cm, byt till strumpstickor, ta in som med vantar.